En gäldenär är skyldig att betala skäliga kostnader till följd av indrivningen, oberoende om fordringsägaren själv sköter indrivningen eller om saken sköts av någon som tagit emot indrivningen som uppdrag av fordringsägaren. I bedömningen av vad som anses vara skäliga kostnader beaktas hur stort beloppet är, hur mycket arbete som krävts, om indrivningen har skett ändamålsenligt samt andra omständigheter.
Hur stora indrivningskostnaderna får vara när det gäller konsumentfordringar, och under vilka omständigheter gäldenären är skyldig att betala dem, regleras i indrivningslagen.
En betalningspåminnelse är en påminnelse som fordringsägaren själv – eller ett av fordringsägaren anlitat företag för yrkesmässig indrivning – skickar till gäldenären då en skuld förfallit till betalning. Den ersättning som konsumenten ska betala för en sådan påminnelse är högst 5 €, förutsatt att
Med betalningskrav avses ett indrivningsbrev som – efter betalningspåminnelsen – skickas av ett företag som yrkesmässigt sköter indrivningsuppdrag. I ett sådant skriftligt betalningskrav ska åtminstone nämnas:
För ett betalningskrav av det nämnda slaget får det av konsumenten krävas indrivningskostnader. Dessa får maximalt vara:
Ett ytterligare krav för att dessa kostnader ska få debiteras är att det ska ha förflutit minst 14 dagar sedan föregående betalningspåminnelse eller föregående skriftliga betalningskrav.
Indrivningskostnaden för det andra skriftliga betalningskravet måste vara lägre än den kostnad som debiteras för det första. Det beror på att den som bedriver yrkesmässig indrivning lägger ned mest arbete på att ta emot uppdraget och på att sammanställa det första betalningskravet. Det andra betalningskravet kan sedan skickas nästan rutinmässigt.
Den sammanräknade summan av olika kostnader för en enskild konsumentskuld får enligt huvudregeln högst vara:
En betalningsplan innebär att gäldenären tillsammans med borgenären, eller den professionella indrivaren uppgör en plan för hur hela den återstående skulden, inklusive räntor och avgifter, ska betalas. Med uttrycket ”i samråd med gäldenären” avses att gäldenären skall erhålla ett exemplar av den skriftliga planen.
Kostnaden för en sådan skriftlig betalningsplan får högst vara 30 €.
Enligt huvudregeln får indrivningskostnaderna inte bli högre än vad som föreskrivs i lagen. Det är ändå möjligt att debitera mer än dessa maximibelopp, om indrivningen har krävt större arbetsinsats än vanligt, så att de verkliga kostnaderna för åtgärderna kan visas ha överskridit lagens avgiftstak.
En fordringsägare eller indrivare, t.ex. en indrivningsbyrå, som vill debitera indrivningskostnader som överskrider det i lagen givna kostnadstaket,
De i lagen givna kostnadstaken för indrivning av skulder som direkt får utmätas, t.ex. avgifter till den kommunala hälsocentralen (betalningspåminnelse 5 €, skriftligt betalningskrav 12 € och totalkostnader för hela indrivningen 59 €) får aldrig överskridas.
I de fall när moms kan debiteras av en gäldenär som är i konsumentställning, skall momsen vara inräknad i de i lagen nämnda maximala beloppen för indrivningskostnader. Ett ombud som utför indrivningsuppdrag kan av konsumenten kräva betalning av momsandelen av indrivningskostnaden bara i de fall då fordringsägaren som anlitar ombudet inte har rätt att i sin egen beskattning dra av momsandelen av det arvode som ombudet erhåller.
Det händer ganska ofta att en konsument betalar sin skuld efter förfallodagen, men innan indrivningsbrevet kommit fram. En fordringsägare eller indrivningsbyrå, som redan hunnit vidta de åtgärder som ligger till grund för avgifterna, har rätt att debitera för dessa. När det är fråga om indrivning per brev, brukar åtgärder av det här slaget företas 1-2 dagar innan brevet skickas. En huvudregel kan sägas vara att en konsument, som betalat sin räkning minst 4 dagar före indrivningsbrevets datering, är befriad från att betala indrivningskostnaderna för brevet ifråga.