Att köpesumman betalas på överenskommen tid och på överenskommet sätt är konsumentens viktigaste skyldighet.
Köparen ska för varan betala ett skäligt pris, om inte överenskommelse ingåtts om priset. Vid bedömningen av priset inverkar varans kvalitet och egenskaper, gängse pris vid köpets ingång och andra omständigheter.
Huvudregeln är att köpet betalas när varan erhållits. Om ingenting överenskommits om betalningsfrist ska köparen betala köpesumman när säljaren ber om betalning, men inte innan köparen fått varan i sin besittning.
Även om köparen har rätt att granska den köpta varan innan köpesumman betalas, så kan betalningen inte uppskjutas om granskningssättet inte passar ihop med det överenskomna leverans- och betalningssättet. Exempel: om det överenskommits om leverans mot postförskott så måste ju köparen först lösa ut försändelsen innan varan kan granskas.
Förskottsbetalning borde inte få vara det enda betalningssättet i normala köp av varor. Det händer t.ex. i webbhandeln att det krävs förskott, som kan vara betydande. Risken är i så fall att företaget inte alls levererar varan eller att företaget försvinner från marknaden innan leveransen sker. En annan risk är att leveransen blir allvarligt försenad, så att köparen helst vill avstå från köpet, men då kanske pengarna inte återfås.
Handpenning är inte samma sak som ett förskott på köpesumman. Det finns branscher där det krävs en handpenning i samband med att en beställning accepteras. En sådan handpenning får inte vara oskäligt stor i förhållande till köpesumman.
Om ett förskott betalats med kreditkort och säljarföretaget inte följer avtalet, har konsumenten rätt att kräva betalningen i retur av kreditkortsbolaget. En sådan situation är t.ex. när ett flygbolag upphör med sin verksamhet och konsumenten har betalat sin resa i förskott.
En köpare som inte betalar sin räkning senast på förfallodagen gör sig skyldig till avtalsbrott. Det är därför som det i händelse av obetalda räkningar får debiteras påminnelse- och indrivningsavgifter. Det finns olika lagar, bl.a. lagen om indrivning av fordringar, där det anges inom vilka tider betalning ska ske och vilka påföljderna av obetalda fordringar är.
En räkning ska skickas 14 dagar före förfallodagen.
En räkning anses vara betald i tid om betalningen sker senast på den på räkningen angivna förfallodagen. Om betalningen inte har skett den dagen, börjar förseningsräntan löpa. Är det fråga om en amortering ska den i allmänhet betalas i så pass god tid att betalningen är framme hos banken eller kreditbolaget senast på förfallodagen.
Om en konsument får välja om betalningen sker kontant eller skrivs på räkning, så kan säljaren i det senare fallet debitera faktureringstillägg. Ett sådant tillägg är en expeditionsavgift för det extra arbete som företaget har för faktureringen. Faktureringstillägget måste vara skäligt och det ska grundas på verkliga kostnader. Konsumenten måste också i förväg ha fått information om att faktureringstillägg debiteras. Om det inte erbjuds något annat betalningssätt än betalning via faktura, så får faktureringstillägg inte debiteras.
Konsumenten har rätt att över tjänster, t.ex. verkstads- eller hemrenoveringsarbeten, få en specifikation över debiteringsgrunderna innan räkningen behöver betalas. Specifikationen måste vara så tydlig och klar, att den ger konsumenten möjlighet att se vilka åtgärder som ingått i arbetet, vilka material som använts och i vilka mängder, samt hur allt detta inverkat på priset. Om konsumenten begärt en specifikation utan obefogat dröjsmål efter att arbetet slutförts eller allra senast när fakturan kommit fram, behöver konsumenten inte betala räkningen förrän specifikationen är given. Någon specifikation kan inte krävas om det för tjänsten i förväg avtalats ett fast pris.
Konsumenten gör klokt i att i minst tre år spara kvitton och kontoutdrag som gäller större inköp. Ett företag, som inte på tre år påmint konsumenten om betalningen eller skickat betalningsuppmaning, kan inte längre kräva betalning eftersom preskribering enligt lagen har skett. Om konsumenten har kvittot eller kontoutdraget i behåll, är det lätt att bevisa att betalningen skett, även om företaget av någon anledning får för sig att fakturera för köpet en gång till.
Konsumenten är skyldig att förvara sina bank- och kreditkort säkert. Den som lånar ut sitt kort ansvarar för de köp som görs med kortet. Om kortet tappas eller stjäls, gäller det att meddela banken eller kreditkortsbolaget omedelbart. Så snart anmälan om att kortet försvunnit kommit fram, upphör kortinnehavarens ansvar för inköpen. I bedömningen av ansvaret för köp som hunnit ske med kortet innan anmälan om det försvunna kortet gjorts, prövas det om kortet förvarats med tillräcklig omsorg, om anmälan om det försvunna kortet gjorts tillräckligt snabbt och om den affär där köpet skett varit tillräckligt omsorgsfull med att kontrollera köparens identitet.