Indrivning av en förfallen fordran regleras med en lag om indrivning av fordringar, dvs. Lagen om indrivning av fordringar (513/1999 och ändring 28/2005). Indrivningslagen är en allmän lag som berör all frivillig indrivning av fordringar från gäldenärer.
Konsumentombudsmannen övervakar indrivning till den del det är frågan om indrivning av konsumentfordringar. Konsumentombudsmannens ståndpunkt angående god indrivningssed är definierad i "God sed vid indrivning av konsumentfordringar".
Standardvillkoren i avtal mellan konsumenter och företag ska vara skäliga. Likaså kan man förvänta sig en särskild måttlighet i offentliga organisationers åtgärder gentemot sina medborgare. Detta krav gäller också i situationer angående avtalsbrott. Gäldenären svarar för sina betalningsförseningar men följderna får inte vara oskäliga. Indrivningskostnaderna får inte användas till att skaffa extra inkomster och de kan inte heller användas som ersättning för sanktioner.
Lagen avser med indrivning alla de åtgärder vilkas avsikt är att få gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning. Indrivningslagen tillämpas inte vid indrivning av fordran i domstol eller i utmätningsförfarande.
En fordran kan indrivas av den ursprungliga gäldenären eller på hans uppdrag t.ex. av en indrivningsbyrå. Yrkesmässig indrivningsverksamhet är belagt med tillstånd och utövaren av indrivning ska med vissa undantag vara registrerad i Södra Finlands regionförvaltningsverkets register.
Om indrivningslagens tillämpning och god sed vid indrivning av konsumentfordringar avgör i sista hand marknadsrätten.
Konsumenträttsliga riktlinjer:
God sed vid indrivning av konsumentfordningar Uppkomna frågor vid övervakning av konsumentindrivning